Fru Melin

Jag tänkte faktiskt att jag ska dela med mig av min senaste text jag skrev och skickade in till min lärare i litterär gestaltning. I morse träffade jag honom och vi gick tillsammans igenom texten, och med tanke på hur mycket beröm jag jämt får av honom för det jag skriver, så tänkte jag att det kan vara lite kul att dela med mig av i alla fall en av de alla texterna :-)

Vissa av er läsare kan säkert lista ut att jag i den här texten inspirerades av mitt tandläkarbesök i förra veckan.. Så jag spann ju liksom vidare på det ;-)

Texten ser hundra gånger snyggare ut där den är skriven i programmet Word, då alla inställningar är som de ska, här har jag bara fått klistra in texten, så ser riktigt trist ut här, men huvudsaken är att texten är med :-)
Kan tillägga att några ynka rättningar/redigeringar gjordes hos läraren i morse, men det var inte många.. Han sa att han blev så glad när han äntligen lite längre ner i texten fick rätta något, haha :-)

Tandläkarbesöket

Med blandade känslor klev jag in i väntrummet. Vi satte oss ner, Stefan och jag, och pratade om bland annat barnen och även lite annat roligt i väntan på min tur. Det gjorde att jag kunde slappna av till en viss del, men samtidigt höll jag koll på klockan som satt på väggen en bit ifrån, och den gjorde mig hela tiden påmind om att det när som helst kunde bli min tur.

För att få tiden att gå lite fortare tänkte jag att det kunde vara en bra idé att läsa en tidning, och för att jag skulle få ännu lite annat att tänka på istället.

Efter bara en kort stund märkte jag själv hur jag inte kom någon vart, jag läste om samma mening hela tiden. Mina tankar var någon helt annanstans.

”Äsch! Det är ingen idé att försöka läsa, det går inte, jag kan inte koncentrera mig”, tänkte jag och slog igen tidningen och kastade den lite försiktigt på bordet.

– Jag är larvigare än vad barnen är, sa jag till Stefan lite tyst och såg hur en flicka glatt reste sig för att gå in till tandläkaren med sin mamma hack i häl.
– Ja, sa Stefan och skrattade till med glimten i ögat.

Det blev bara färre och färre kvar i väntrummet. Fram och tillbaka i korridorerna gick tandläkare i sina vita kläder mellan de olika rummen.

Tjugo minuter för sent blev jag äntligen uppropad. Tandsköterskan visste mycket väl vad jag tyckte om att vara där, för det var hon som några månader tidigare hade gjort undersökningen på mig.

När vi kom in i det lilla rummet kände jag en stark lukt av handsprit. Det fick allt att kännas ännu värre.
”Fy, det luktar sjukvård här inne!” tänkte jag och satte mig motvilligt tillrätta i stolen.

– Nu ska vi börja med att ge dig bedövning, Nicole, sa tandsköterskan och tände den stora lampan som hängde precis ovanför mig.
– Kommer det att kännas jättemycket? frågade jag och kände mig inte alltför tuff just då.
– Jag tycker att det är bäst att vara ärlig, så ja, det kan göra ont. Det kan spänna till, och tyvärr så har de ännu inte uppfunnit bedövning med en godare smak, så det smakar inte något vidare gott heller.

”Skit också! Stefan och Lasse som sagt att det knappt känns något alls”, tänkte jag och önskade för stunden att hon inte hade varit helt ärlig mot mig.

Mina händer låg hårt knutna på min mage, benen var korsade och det var totalt omöjligt att ligga still med fötterna.
”Om någon går förbi nu kanske de tror att jag är kissnödig med tanke på hur jag ligger och viftar med fötterna”, tänkte jag och blundade för att inte behöva se sprutan.

Jag fick gapa stort och efter några sekunder hade jag tydligen redan fått en liten del av bedövningen, men jag hade inte märkt någonting, så där låg jag och dansade med halva kroppen i onödan.

Värre blev det dock när det för tredje gången skulle sprutas in bedövningsmedel, och då på baksidan, i gommen. Då kunde det kännas lite mer sa hon, vilket det också gjorde.

– Aj! sa jag, vilket inte var det lättaste med munnen helt vidöppen.
– Jag vet, det känns lite mer där, eftersom gommen är hård.
– Fy fan! Det makar riktigt illa! Ursäkta mitt språk, men det är så äckligt, sa jag och kände hur jag grimaserade.
– Det är ingen fara. Du får vara den som uppfinner bedövningsmedlet med en godare smak, sa tandsköterskan och log.

Bedövningen tog snabbt, och då var det dags för en tandläkare att komma in för att borra. Jag hade ingen aning om vem det var, men bara min tandsköterska fanns med så var det okej, för henne kände jag mig trygg med.

En man kom in i rummet och gav inte ett allför trevligt intryck. Han var rakt på sak och gjorde bara det han skulle utan att nästan säga ett knyst till mig.

”Aj! Ta det lite lugnt!” tänkte jag och hoppades på att det snart skulle vara över, när han hela tiden bara slet och drog i munnen på mig och vred och vände på mitt huvud för att komma åt tanden.

Jag hörde dem diskutera med varandra om vad de skulle använda till lagningen av tanden. Sköterskan gick iväg lite snabbt för att hämta något i ett annat rum, och jag kände då hur tandläkaren stannade upp i väntan på henne.

Då passade jag på att öppna ögonen, men lika snabbt stängde jag dem igen, när jag såg hur nära han var och hur han stirrade mig rätt ner i munnen.

När sköterskan var tillbaka igen var det inte mycket kvar för tandläkaren att göra, vilket var himla skönt. Det sista lämnades över till tandsköterskan. Jag låg då fortfarande med munnen helt öppen, och känslan av att ha en halv verktygslåda i munnen var inte den roligaste. Samtidigt sa tandläkaren hej då till mig och önskade mig lycka till med tanden, att lagningen skulle få hålla, som om han trodde att jag kunde svara honom just då.

Så småningom plockade hon ut allt ur munnen på mig, som salivsug och flera bomullsrullar.

– Nu är det klart, Nicole!
– Det känns som att jag har en riktig glappkäft nu, sa jag och kunde bara känna halva munnen när jag pratade.
– Det är inte så konstigt som vi har dragit i din mun nu under en längre stund, sa hon gestikulerande.

När jag reste mig upp efter att ha legat ner ganska långt bak med huvudet i minst en halvtimme, kände jag mig inte som en skönhet direkt. Jag var varm och rosig om kinderna, håret var rufsigt och munnen halvt bortdomnad.

Vi tittade på mina röntgenbilder, och vi fick då se hur stort hålet hade varit och vad jag skulle tänka på de närmaste timmarna efter besöket.

”Vilken tur att jag är mätt, för nu får jag inte äta på några timmar”, tänkte jag och tyckte att allt kändes ganska bra när det fruktade tandläkarbesöket äntligen var över.

Fast riktigt över var allt egentligen inte, utan det var bara till att vänta på att nästa kallelse skulle dimpa ner i brevlådan, för att jag skulle få de andra hålen lagade.